Fredsvisioner
Projektet Fredsvision påbörjades år 2011. Nedan har ett antal texter om fred publicerats. Ytterligare texter kommer publiceras under år 2013. Om du har skrivit något om ämnet fred, skicka gärna in din text till PeaceQuest så publicerar vi den här.
Fred och frihet, attityder och förhållningssätt
Frihet är ett begrepp som var och en måste förhålla sig till. En inskränkning av friheten behöver inte bero på övergrepp från någon främmande individ, stat eller makt. Den kan också vara resultatet av en sjukdom eller olyckshändelse som efterlämnar en bestående funktionsnedsättning.
Ett frihetsberövande orsakat av en enskild individ, eller en grupp av människor, är den största kränkning av mänsklig integritet som kan tänkas. Det kan och skall samfälligt fördömas, under förutsättning att det inte sker efter en juridiskt oantastlig process, och som ett led i att samhället måste skydda andra medborgare.
Att mista friheten som en följd av att man har en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning kräver däremot en acceptans hos den drabbade,
för att denne skall kunna gå vidare och leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. Här gäller det att göra upp med orsak och verkan och finna nya möjligheter till personlig utveckling.
Frihet innebär också självständighet. Att kunna välja och planera och att vara oberoende av andra människors välvilja. Frihet kan vara något så till synes banalt som att gå barfota i daggvått gräs. En upplevelse som kan bli nästan euforisk för den som först långt in i livscykeln
får chansen och möjligheten.
Fred handlar också om att lägga grunden för utveckling och framåtskridande, att bejaka olikheter mellan folk och nationer. Att se mångfalden som den tillgång den till sin natur är. Fred kan det endast bli den dag då vi jordvarelser inser att vi bara kan överleva genom att
gemensamt sträva mot ett och samma mål. Det innebär att utveckla de resurser som vår planet erbjuder på ett sätt som bara använder avkastningen, men aldrig tär på det kapital som naturresurserna utgör. Låt oss tro på människans inneboende styrka att förverkliga en sådan värld.
En godare värld!
Av Stellan skrivare Holmsten
Ett frihetsberövande orsakat av en enskild individ, eller en grupp av människor, är den största kränkning av mänsklig integritet som kan tänkas. Det kan och skall samfälligt fördömas, under förutsättning att det inte sker efter en juridiskt oantastlig process, och som ett led i att samhället måste skydda andra medborgare.
Att mista friheten som en följd av att man har en fysisk eller psykisk funktionsnedsättning kräver däremot en acceptans hos den drabbade,
för att denne skall kunna gå vidare och leva ett så fullvärdigt liv som möjligt. Här gäller det att göra upp med orsak och verkan och finna nya möjligheter till personlig utveckling.
Frihet innebär också självständighet. Att kunna välja och planera och att vara oberoende av andra människors välvilja. Frihet kan vara något så till synes banalt som att gå barfota i daggvått gräs. En upplevelse som kan bli nästan euforisk för den som först långt in i livscykeln
får chansen och möjligheten.
Fred handlar också om att lägga grunden för utveckling och framåtskridande, att bejaka olikheter mellan folk och nationer. Att se mångfalden som den tillgång den till sin natur är. Fred kan det endast bli den dag då vi jordvarelser inser att vi bara kan överleva genom att
gemensamt sträva mot ett och samma mål. Det innebär att utveckla de resurser som vår planet erbjuder på ett sätt som bara använder avkastningen, men aldrig tär på det kapital som naturresurserna utgör. Låt oss tro på människans inneboende styrka att förverkliga en sådan värld.
En godare värld!
Av Stellan skrivare Holmsten
Fred = rättvisa!
Det finns gott och ont i världen.
Levande varelser, djur, växter och människor har alltid tävlat om livsutrymme,
det finns i den levande mekanismen.
Jag vet inte om människan är unik i livets spel. Visst har människan en hjärna med inbyggd intelligens, men jag tror att det finns
intelligens hos både djur och växter,annars skulle de inte överleva.
Vad menas med ”FRED”? I min värld så är fred ”RÄTTVISA”.
Rättvisa kan inte skapas om inte individen, djuret, växten har livsutrymme.
Hur får man livsutrymme? Nu blir jag grym: nativiteten måste styras.
Björnhonan bestämmer när hon vill föda ungar.
Ugglan styr mängden ungar efter mängden mat, det vill säga hur mycket sork det finns. Och så vidare.
Ett freds steg för människan kan skapas om kvinnan och mannen blir jämlika, med andra ord; kvinnan skall bestämma över hur många barn hon vill föda.
Steg ett i fredsprocessen.
Av Sören Hedberg
Levande varelser, djur, växter och människor har alltid tävlat om livsutrymme,
det finns i den levande mekanismen.
Jag vet inte om människan är unik i livets spel. Visst har människan en hjärna med inbyggd intelligens, men jag tror att det finns
intelligens hos både djur och växter,annars skulle de inte överleva.
Vad menas med ”FRED”? I min värld så är fred ”RÄTTVISA”.
Rättvisa kan inte skapas om inte individen, djuret, växten har livsutrymme.
Hur får man livsutrymme? Nu blir jag grym: nativiteten måste styras.
Björnhonan bestämmer när hon vill föda ungar.
Ugglan styr mängden ungar efter mängden mat, det vill säga hur mycket sork det finns. Och så vidare.
Ett freds steg för människan kan skapas om kvinnan och mannen blir jämlika, med andra ord; kvinnan skall bestämma över hur många barn hon vill föda.
Steg ett i fredsprocessen.
Av Sören Hedberg
Fredsvision
Någon sa till mig en gång att så länge människor existerar kan det aldrig bli fred, ty människor kommer alltid att ha olika åsikter och kommer alltid att slåss för dem. Men jag är naturvetare, jag tror att allting i naturen strävar efter balans. Så även människor.
Ett krig är en maktkamp mellan två parter som båda vill få sin vilja fram. En tillvaro i obalans strävandes efter jämvikt. Resultatet av detta har tre möjliga utgångar: Antingen är en av parterna starkare, och tar då över makten, så att en falsk fred skapas. Den starkare sidan kanske tar till våld för att kuva den svagare parten. Det är oftast statscentrerat och bygger på en falsk känsla av fred, där allt görs för att krig ska undvikas. Detta är dock inte naturligt och balansen kommer så småningom att eftersträvas och en revolt kommer att ske, vilket då leder oss
tillbaka till utgångspunkten: krig.
I det andra fallet är parterna lika starka och ett konstant krigstillstånd skapas. Med två lika starka parter uppstår något i stil med två tennisspelare på samma nivå: bollen svingas från den ena sidan av nätet till den andra utan att någonsin tappas. Medan oskyldiga liv offras i onödan på vägen.
Det bästa scenariot är självfallet om parterna lyckas enas och kan leva i harmoni. Är detta möjligt? Eller är det endast en utopisk bild av en perfekt, oåtkomlig värld?
För att svara på det måste man fråga sig vad människor egentligen kämpar för. Vad finns det att kämpa för? Människors lika rättigheter. I ett samhälle där alla har samma förutsättningar och möjligheter lever människor som känner sig rättvist behandlade. Och då finns det ingen orsak att ta till vapen och våld.
Så - det vi borde eftersträva är frihet, jämställdhet och sammanhållningSolidaritet i form av sympati. Sympati handlar inte om att få över folk till vårt tankesätt. Utan bara att ha förståelse för att människor är olika och att uppskatta de skillnaderna. För det är genom vår mångfald som vi är starka, det är genom att lära från andra och se saker från nya vinklar som vi lär oss och som vi utvecklas. I grunden är det alltså bara en regel som gäller: att respektera andras åsikter. En rättvis värld är en värld fylld av respekt för individen. Och en rättvis värld är en fredlig
värld.
Av Sara Szczesna Adabaniyan
Ett krig är en maktkamp mellan två parter som båda vill få sin vilja fram. En tillvaro i obalans strävandes efter jämvikt. Resultatet av detta har tre möjliga utgångar: Antingen är en av parterna starkare, och tar då över makten, så att en falsk fred skapas. Den starkare sidan kanske tar till våld för att kuva den svagare parten. Det är oftast statscentrerat och bygger på en falsk känsla av fred, där allt görs för att krig ska undvikas. Detta är dock inte naturligt och balansen kommer så småningom att eftersträvas och en revolt kommer att ske, vilket då leder oss
tillbaka till utgångspunkten: krig.
I det andra fallet är parterna lika starka och ett konstant krigstillstånd skapas. Med två lika starka parter uppstår något i stil med två tennisspelare på samma nivå: bollen svingas från den ena sidan av nätet till den andra utan att någonsin tappas. Medan oskyldiga liv offras i onödan på vägen.
Det bästa scenariot är självfallet om parterna lyckas enas och kan leva i harmoni. Är detta möjligt? Eller är det endast en utopisk bild av en perfekt, oåtkomlig värld?
För att svara på det måste man fråga sig vad människor egentligen kämpar för. Vad finns det att kämpa för? Människors lika rättigheter. I ett samhälle där alla har samma förutsättningar och möjligheter lever människor som känner sig rättvist behandlade. Och då finns det ingen orsak att ta till vapen och våld.
Så - det vi borde eftersträva är frihet, jämställdhet och sammanhållningSolidaritet i form av sympati. Sympati handlar inte om att få över folk till vårt tankesätt. Utan bara att ha förståelse för att människor är olika och att uppskatta de skillnaderna. För det är genom vår mångfald som vi är starka, det är genom att lära från andra och se saker från nya vinklar som vi lär oss och som vi utvecklas. I grunden är det alltså bara en regel som gäller: att respektera andras åsikter. En rättvis värld är en värld fylld av respekt för individen. Och en rättvis värld är en fredlig
värld.
Av Sara Szczesna Adabaniyan
Fred - vår ledstjärna?
Det sägs att det första kriget som nedtecknats skedde 2700 f. Kr mellan Sumeriska riket och Elam. Det ger oss idag en världshistoria med cirka 5000 år av krig. Tolkar vi dessutom vissa hällmålningar och hällristningar som bilder av krig så har vi material som visar på människans krig i ytterligare tusentals år.
Varför har vi så många krigsbilder i våra dokument över livet på jorden? Varför är det så viktigt med krig?
Varför slösar vi med tid och energi på detta? Hur mycket kostar inte allt material, alla soldater, efterbehandling av marker som är förgiftade av krigets kulor och bomber etcetera? Enligt Sipri kostade militären över 1400 miljarder dollar år 2008. Det är en ökning med 45 % på tio år. Den finansiella krisen verkar inte ha haft någon effekt på den ekonomiska enhet som militären och dess aktiviteter utgör i de nationella stadsbudgetarna.
Varför slösar vi med alla liv som hade kunnat användas för att förbättra livet på jorden? Är det för naivt att tro på mänskligheten, att tro på att vi kan samarbeta för att åstadkomma något bättre?
Överallt finns en dyrkan av kriget; i datorspel, filmer, böcker och monument över krig - nationella och internationella. Hyllningar över dem som dödats och de som dödat. Varför finns inte en lika stor dyrkan av freden? Varför finns det så mycket färre statyer över fredsälskarna?
Varför är våra historieböcker fulla av slag och krigsherrarnas berättelser medan däremot fredsfolket får ytterst lite plats? Borde vi inte hylla dessa så mycket mer? Borde vi inte kunna nämna åtminstone tio fredshandlingar lika lätt som namnen på tio krig?
Låt oss samla ihop goda exempel från historien och nutiden på hur människor har skapat och genomfört fred och ha dem som vår lärobok. Låt fred få bli vår ledstjärna i livet!
Av Annalena Vidlund
Varför har vi så många krigsbilder i våra dokument över livet på jorden? Varför är det så viktigt med krig?
Varför slösar vi med tid och energi på detta? Hur mycket kostar inte allt material, alla soldater, efterbehandling av marker som är förgiftade av krigets kulor och bomber etcetera? Enligt Sipri kostade militären över 1400 miljarder dollar år 2008. Det är en ökning med 45 % på tio år. Den finansiella krisen verkar inte ha haft någon effekt på den ekonomiska enhet som militären och dess aktiviteter utgör i de nationella stadsbudgetarna.
Varför slösar vi med alla liv som hade kunnat användas för att förbättra livet på jorden? Är det för naivt att tro på mänskligheten, att tro på att vi kan samarbeta för att åstadkomma något bättre?
Överallt finns en dyrkan av kriget; i datorspel, filmer, böcker och monument över krig - nationella och internationella. Hyllningar över dem som dödats och de som dödat. Varför finns inte en lika stor dyrkan av freden? Varför finns det så mycket färre statyer över fredsälskarna?
Varför är våra historieböcker fulla av slag och krigsherrarnas berättelser medan däremot fredsfolket får ytterst lite plats? Borde vi inte hylla dessa så mycket mer? Borde vi inte kunna nämna åtminstone tio fredshandlingar lika lätt som namnen på tio krig?
Låt oss samla ihop goda exempel från historien och nutiden på hur människor har skapat och genomfört fred och ha dem som vår lärobok. Låt fred få bli vår ledstjärna i livet!
Av Annalena Vidlund
Mohammeds dröm
Mohammeds dröm
Mohammed hade en dröm. Han ville spela och sjunga med det band han hade tillsammans med sina bröder. De spelade pop och sålde sin musik på marknaden. Försäljningen gick bra. Nu finns inga kassetter längre kvar, den sista är redan såld. Men de kommer
inte att producera något nytt. De var tre bröder i bandet. Det finns bara en var. Mohammed är mager och tunn. Hans ögon är trötta och andningen tung. Hans äldre bror blev 20, den yngre inte mer än 13. Mohammed är 17 idag. Jag vet inte hur många dagar han har kvar att leva.
Mohammed sitter i rullstol. Den är av stålstänger och ser alldeles för stor ut för den magra kroppen. Han sitter med sina armar brett isär för att hålla överkroppen upprätt. Hans blick är osäker och sökande, men efter ett tag slappnar han av och skrattar tyst mot mig. Mohammeds mamma pratar nervöst på språket som jag inte förstår. Hon har placerat rullstolen som Mohammed sitter i, mitt framför mig. När vi pratar med Mohammed är hans röst ansträngd och kraftlös. Det är så mycket han vill förmedla, berätta om, men hans fysiska tillstånd tillåter det
inte.
Mohammed har polio. Han är en av de 27.183.936 personer i Tanzania som lider av ett fysiskt handikapp som orsakats av en sjukdom, eller en medfödd fysisk skada. Av Dodomas 1.698.996 invånare har 16% av invånarna någon form av handikapp. Hade Mohammed och hans två bröder fått vaccin mot det skadliga viruset poliomyelitis, som i vissa fall som hos Mohammed, angriper det centrala nervsystemet och bryter ner kroppens nervbanor och muskler, hade vi aldrig behövts träffas som nu. Vanligtvis smittas barn med polio i 4-5 års ålder.
Sjukdomen fås genom fecal-oral route, det vill säga genom oral kontakt med avföring från djur eller människor, eller av att man har
druckit orent vatten. Jag vet inte vad som orsakat Mohammeds situation, men jag kan tänka mig att det inte är särskilt svårt att bli smittad här. Mohammeds familj försörjer sig liksom 99% av Dodomas befolkning på att vara små lantbrukare.
På gården, just utanför huset springer hönor, hundar, kor och människor om vartannat. Små barn som leker kring djur, eller som besöker
toaletten ute i det fria, eller som dricker av vattnet från kranen utan att först kokat det, riskerna för att polioviruset ska infinna sig i kroppen är
många. Mamman till Mohammed säger att hon vill visa mig fotografier. Hon reser sig upp från soffan för att gå iväg och hämta fotografierna. Jag sitter kvar och väntar med Mohammed, en kvinnlig släkting till honom och Joseph Bundula. Det är Joseph Bundula som jag följer idag. Det är lördag och klockan är två på dagen.
Joseph Bundula har som vana att varje lördag, åka ut på sin motorcykel för att besöka de barn som drabbats av sjukdom som lett till någon
form av handikapp, eller de barn som har en medfödd fysisk eller intelligent nedsättning. Joseph är vad man kan kalla en eldsjäl. Han fick intresset för de utsatta barnen då han gick på kurser på universitetet i Kenya. Kurserna behandlade de handikappades situation i Tanzania och informationen rörde honom in i hjärtat, som han uttrycker det. 2001 startade han sin egen organisation, St Joseph Technical Charity. Syftet med organisationen är att ändra attityder kring de handikappade barnen och att ge dessa ett värdigt liv. Sedan organisationens
start har Joseph besökt familjer och deras handikappade barn, gett information, stöttat och hjälpt dessa genom samtal och ekonomiska insatser. Hade det inte varit för Joseph hade många av dessa barn dött i mycket tidig ålder. Nu får flera av dem en möjlighet till bättre livskvalitet och ett värdigt liv. Men han kan långt ifrån hjälpa alla. Han arbetar mot en strid och envis ström, men vägrar att ge efter.
Attityden mot barn med handikapp är hård i Tanzania. Det är en synd, en förbannelse att få ett handikappat och deformerat barn.
Familjer vill inte inse att barnen är något värda, de uppfattar barnen som en
börda, och deras bortgång blir en efterlängtad befrielse. Många är de familjer som har schasat iväg Joseph. De har blivit uppretade och arga när han kommit för att besöka och vägleda dem. Kulturen som förbannar barnen är stark, särskilt på landsbygden, där befolkningens utbildningsnivå är låg och fattigdomen hög. ”Familjer, bröder, systrar, föräldrar behandlar de handikappade värre än djur”, berättar Joseph. Joseph pratar och skrattar mycket. Ibland blir han allvarlig, och det finns ett djup i ögonen när han ser på de oförmögna barnen och deras
föräldrar.
Joseph pratar med Mohammed och den kvinnliga släktingen, medan vi väntar på fotografierna. Kvinnan i soffan skrattar, Mohammeds ögon lyser för en kort sekund, sedan måste han åter finna kraft till sin andning. Mamman kommer in i rummet med fotografierna i sin hand. Hon ser på mig med sina oroliga, bedjande ögon. Hennes rygg är krökt och kroppen stor. Hon lägger fotografierna på bordet framför oss. ”Hon vill att du ska titta”, säger Joseph. Jag ser mot Joseph och mot kvinnan. Jag plockar upp korten, ett efter ett. Verkligheten blir både brutal och skrämmande. På korten står tre små knubbiga barn. De har runda, klara ögon och de ler mot kameran. På någon bild är de utklädda, de ska
förmodligen på maskerad i skolan. Jag bläddrar vidare. Mamman pratar. Joseph översätter. ”Det är Mohammed och hans två bröder innan de fick polio”, säger Joseph. Jag nickar tyst. Vissa bilder visar barnen ett och ett. Mohammed mot en vägg, kanske fem, sex år gammal, klädd i shorts och T-shirt. Han ser in i kameran, jag tror han kisar mot solen. Smal och gänglig lutar han sig mot väggen. Jag frågar när han fick polio. Han var sju, säger mamman. De andra två var yngre. För ett kort ögonblick undrar jag hur det känns. Att vara mamma, att
vara den som älskar, att vara den som hoppas, som tror på sitt barns välgång och framtid. Att vara den som förlorar. Hur överlever man den sorgen?
Vi, jag och Joseph, har tidigare under dagen åkt runt i taxi och besökt föräldrar och deras handikappade barn. Vi har åkt runt i de urbana delarna av Dodoma. Förstbesökte vi Stephano. som är tio år. Han föddes med klumpfot och har genomgåtttre operationer. Idag kan han hoppa omkring på sina fötter. Han log när vi träffade honom. Stephano ska snart börja skolan, för första gången i sitt liv. Det är något han ser fram emot. Vi besökte även Baraka Mohamed. Han har celebral palsy, det vi kallar för CP-skada. När vi kom på besök bar hans föräldrar ut honom i soffan i vardagsrummet. Hans kropp var skarpt deformerad, men blicken klar. Baraka är sexton år. Han spenderar dagarna
hemma. Det är en omöjlighet för honom att gå i skolan. Joseph berättar att han vill starta en affär för Baraka, där han kan få en sysselsättning och skapa sig en egen inkomst. Det är viktigt att Baraka får känna sig meningsfull. Hos Baraka möter jag de vemodiga ögonen hos föräldrarna. De ser på Joseph med en blandning av oro och hopp.
Jag frågar Joseph hur familjer med handikappade barn klarar sig rent ekonomiskt. Joseph säger att det är tufft. En av föräldrarna måste vara hemma för att ta hand om det handikappade barnet. Det är ett dygnet-runt-jobb. Den redan så fattiga familjen blir ännu fattigare, när de förlorar en inkomst. Värst drabbade är de ensamstående mammorna. Bördan blir tung, inte bara ekonomiskt utan även fysiskt, och kanske också psykiskt. Vi besöker fler familjer med barn. Det är
Edward som är nio år och har muskel distrophy, och de bägge bröderna Stephano och Onesmo som är CP-skadade. Hos samtliga föräldrar är blicken vemodig och tung. Någon av barnens föräldrar är alkoholist, berättar Joseph. Här får mamman ta allt ansvar. Familjen äger inget hus, hyresvärdar slänger ut dem. ”Det är på grund av barnens fysiska nedsättning”, menar Joseph. Ingen vill veta av dem eller kännas vid dem. Familjen har flyttat runt på ett otal plaster. Det är ett oroligt liv. Joseph har samlat in pengar till familjen. Han har köpt en bit mark, nu är det bara huset som ska byggas. Han måste få in pengar till det också. Joseph har även betalat operationen för Stephano, och skolgången till Edward, och rullstolen till Mohammed. En operation kostar 200 000 Tzsch, en rullstol 250 000 Tzsch, skolavgift för en termin kostar 300 000-600 000 beroende på skola, medicin 100 000 per år, kryckor 50 000 och proteser 800 000 Tzsch. För en familjs liv, där inkomsten för en person kan vara 100 000-150 000 Tzsch per månad, och där enbart en av föräldrarna arbetar, blir kärvt. Utöver det handikappade barnet kan familjen ha upp till fem andra barn. Många gånger dör barnen tidigt på grund av det tuffa liv som fattigdomen innebär.
Vibesöker också Zaituni. Hon är 13 år. Hennes ben är vikta som ett par fågelvingar under kroppen. Hon hoppar och hasar sig fram över den torra jorden. Joseph säger att hon varit på rehabiliteringscenter i Dar es Salaam. Centret heter CCRTB, det finns även ett rehabiliteringscenter i Dodoma som heter Mlali. Dessa är de enda två centren som finns i Tanzania. På centret i Dar es Salaam tar de emot 100 handikappade personer varje vecka. Dessa stannar under olika länge beroende på behov och typ av handikapp. Zaituni har just kommit hem från centret, hon ska snart börja skolan. Hos Joseph.
Han har startat en egen skola för de handikappade barnen, St Joseph Children Academy. ”Lärarna gör sitt bästa på de vanliga skolorna”, säger han. ”För att informera och ändra attityden kring de handikappade barnen. Men det är svårt, ofta blir de utstötta, en del
sätts inte ens in i skolan, då man anser att de handikappade barnen inte har den intelligensnivå som krävs. Inte heller är byggnaderna anpassade till de handikappade barnen.” Joseph fortsätter: ”Jag vill ge dessa barn en möjlighet att få utbildning och ett värdigt liv. Att de ska tro på sig själva.”
På den skola som Joseph startat arbetar utbildad personal, med bred kunskap och stort hjärta. De ger barnen vad de behöver, men
fortfarande behövs mer. ”Det krävs workshops och seminarier i områden kring och i Dodoma som sprider kunskap om de handikappade och deras situation”, säger han. Vi sitter åter i taxin som fört oss genom Dodoma idag. Det har hunnit bli sen eftermiddag. Solen står högt på den blå himlen och skiner klart över de dammiga sandvägarna. Jag tänker på Mohammed. Tänker på hur han sitter i sin alltför stora rullstol. Jag tänker på hur jag bläddrade bland bilderna som hans mamma visade mig. Jag tänker på de tre pojkarna som poserade med mikrofon och gitarr iklädda sina scenkläder; Mohammed och hans bröder när de fortfarande hade sitt band. Mohammed och hans familj var så tacksamma för mitt besök. Jag fick gärna komma igen och hälsa på. Jag log och såg mot Mohammed och hans magra, tunna ben; ett skelett. Nu undrar jag om jag hinner. Det blir en kapplöpning mot döden. I taxin ser jag på Joseph. Hans ögon är klara och starka. Jag ser ut genom mitt fönster i taxin. Jag undrar om Mohammed förstår att hans dagar är räknade och att hans tid snart är förbi och om det är något som skrämmer honom. Jag ser på de barn som leker längs med vägarna. De skrattar, och puttar på snurrande cykeldäck framför sig. De springer i den heta solen på sina bara fötter. Jag betraktar de små spensliga kropparna och jag undrar vem Mohammed skulle ha varit, hur han skulle ha levt om han aldrig drabbats? Om han bara fått den där dosen vaccin. Den där livsviktiga millilitern vätska hälld i strupen..
Vårt möte skulle kunna ha varit så annorlunda. Tre friska pojkar med livskraft, drömmar och mål. Det handlade bara om ett par ynka
droppar.
Av Therese Ivarsson
Mohammed hade en dröm. Han ville spela och sjunga med det band han hade tillsammans med sina bröder. De spelade pop och sålde sin musik på marknaden. Försäljningen gick bra. Nu finns inga kassetter längre kvar, den sista är redan såld. Men de kommer
inte att producera något nytt. De var tre bröder i bandet. Det finns bara en var. Mohammed är mager och tunn. Hans ögon är trötta och andningen tung. Hans äldre bror blev 20, den yngre inte mer än 13. Mohammed är 17 idag. Jag vet inte hur många dagar han har kvar att leva.
Mohammed sitter i rullstol. Den är av stålstänger och ser alldeles för stor ut för den magra kroppen. Han sitter med sina armar brett isär för att hålla överkroppen upprätt. Hans blick är osäker och sökande, men efter ett tag slappnar han av och skrattar tyst mot mig. Mohammeds mamma pratar nervöst på språket som jag inte förstår. Hon har placerat rullstolen som Mohammed sitter i, mitt framför mig. När vi pratar med Mohammed är hans röst ansträngd och kraftlös. Det är så mycket han vill förmedla, berätta om, men hans fysiska tillstånd tillåter det
inte.
Mohammed har polio. Han är en av de 27.183.936 personer i Tanzania som lider av ett fysiskt handikapp som orsakats av en sjukdom, eller en medfödd fysisk skada. Av Dodomas 1.698.996 invånare har 16% av invånarna någon form av handikapp. Hade Mohammed och hans två bröder fått vaccin mot det skadliga viruset poliomyelitis, som i vissa fall som hos Mohammed, angriper det centrala nervsystemet och bryter ner kroppens nervbanor och muskler, hade vi aldrig behövts träffas som nu. Vanligtvis smittas barn med polio i 4-5 års ålder.
Sjukdomen fås genom fecal-oral route, det vill säga genom oral kontakt med avföring från djur eller människor, eller av att man har
druckit orent vatten. Jag vet inte vad som orsakat Mohammeds situation, men jag kan tänka mig att det inte är särskilt svårt att bli smittad här. Mohammeds familj försörjer sig liksom 99% av Dodomas befolkning på att vara små lantbrukare.
På gården, just utanför huset springer hönor, hundar, kor och människor om vartannat. Små barn som leker kring djur, eller som besöker
toaletten ute i det fria, eller som dricker av vattnet från kranen utan att först kokat det, riskerna för att polioviruset ska infinna sig i kroppen är
många. Mamman till Mohammed säger att hon vill visa mig fotografier. Hon reser sig upp från soffan för att gå iväg och hämta fotografierna. Jag sitter kvar och väntar med Mohammed, en kvinnlig släkting till honom och Joseph Bundula. Det är Joseph Bundula som jag följer idag. Det är lördag och klockan är två på dagen.
Joseph Bundula har som vana att varje lördag, åka ut på sin motorcykel för att besöka de barn som drabbats av sjukdom som lett till någon
form av handikapp, eller de barn som har en medfödd fysisk eller intelligent nedsättning. Joseph är vad man kan kalla en eldsjäl. Han fick intresset för de utsatta barnen då han gick på kurser på universitetet i Kenya. Kurserna behandlade de handikappades situation i Tanzania och informationen rörde honom in i hjärtat, som han uttrycker det. 2001 startade han sin egen organisation, St Joseph Technical Charity. Syftet med organisationen är att ändra attityder kring de handikappade barnen och att ge dessa ett värdigt liv. Sedan organisationens
start har Joseph besökt familjer och deras handikappade barn, gett information, stöttat och hjälpt dessa genom samtal och ekonomiska insatser. Hade det inte varit för Joseph hade många av dessa barn dött i mycket tidig ålder. Nu får flera av dem en möjlighet till bättre livskvalitet och ett värdigt liv. Men han kan långt ifrån hjälpa alla. Han arbetar mot en strid och envis ström, men vägrar att ge efter.
Attityden mot barn med handikapp är hård i Tanzania. Det är en synd, en förbannelse att få ett handikappat och deformerat barn.
Familjer vill inte inse att barnen är något värda, de uppfattar barnen som en
börda, och deras bortgång blir en efterlängtad befrielse. Många är de familjer som har schasat iväg Joseph. De har blivit uppretade och arga när han kommit för att besöka och vägleda dem. Kulturen som förbannar barnen är stark, särskilt på landsbygden, där befolkningens utbildningsnivå är låg och fattigdomen hög. ”Familjer, bröder, systrar, föräldrar behandlar de handikappade värre än djur”, berättar Joseph. Joseph pratar och skrattar mycket. Ibland blir han allvarlig, och det finns ett djup i ögonen när han ser på de oförmögna barnen och deras
föräldrar.
Joseph pratar med Mohammed och den kvinnliga släktingen, medan vi väntar på fotografierna. Kvinnan i soffan skrattar, Mohammeds ögon lyser för en kort sekund, sedan måste han åter finna kraft till sin andning. Mamman kommer in i rummet med fotografierna i sin hand. Hon ser på mig med sina oroliga, bedjande ögon. Hennes rygg är krökt och kroppen stor. Hon lägger fotografierna på bordet framför oss. ”Hon vill att du ska titta”, säger Joseph. Jag ser mot Joseph och mot kvinnan. Jag plockar upp korten, ett efter ett. Verkligheten blir både brutal och skrämmande. På korten står tre små knubbiga barn. De har runda, klara ögon och de ler mot kameran. På någon bild är de utklädda, de ska
förmodligen på maskerad i skolan. Jag bläddrar vidare. Mamman pratar. Joseph översätter. ”Det är Mohammed och hans två bröder innan de fick polio”, säger Joseph. Jag nickar tyst. Vissa bilder visar barnen ett och ett. Mohammed mot en vägg, kanske fem, sex år gammal, klädd i shorts och T-shirt. Han ser in i kameran, jag tror han kisar mot solen. Smal och gänglig lutar han sig mot väggen. Jag frågar när han fick polio. Han var sju, säger mamman. De andra två var yngre. För ett kort ögonblick undrar jag hur det känns. Att vara mamma, att
vara den som älskar, att vara den som hoppas, som tror på sitt barns välgång och framtid. Att vara den som förlorar. Hur överlever man den sorgen?
Vi, jag och Joseph, har tidigare under dagen åkt runt i taxi och besökt föräldrar och deras handikappade barn. Vi har åkt runt i de urbana delarna av Dodoma. Förstbesökte vi Stephano. som är tio år. Han föddes med klumpfot och har genomgåtttre operationer. Idag kan han hoppa omkring på sina fötter. Han log när vi träffade honom. Stephano ska snart börja skolan, för första gången i sitt liv. Det är något han ser fram emot. Vi besökte även Baraka Mohamed. Han har celebral palsy, det vi kallar för CP-skada. När vi kom på besök bar hans föräldrar ut honom i soffan i vardagsrummet. Hans kropp var skarpt deformerad, men blicken klar. Baraka är sexton år. Han spenderar dagarna
hemma. Det är en omöjlighet för honom att gå i skolan. Joseph berättar att han vill starta en affär för Baraka, där han kan få en sysselsättning och skapa sig en egen inkomst. Det är viktigt att Baraka får känna sig meningsfull. Hos Baraka möter jag de vemodiga ögonen hos föräldrarna. De ser på Joseph med en blandning av oro och hopp.
Jag frågar Joseph hur familjer med handikappade barn klarar sig rent ekonomiskt. Joseph säger att det är tufft. En av föräldrarna måste vara hemma för att ta hand om det handikappade barnet. Det är ett dygnet-runt-jobb. Den redan så fattiga familjen blir ännu fattigare, när de förlorar en inkomst. Värst drabbade är de ensamstående mammorna. Bördan blir tung, inte bara ekonomiskt utan även fysiskt, och kanske också psykiskt. Vi besöker fler familjer med barn. Det är
Edward som är nio år och har muskel distrophy, och de bägge bröderna Stephano och Onesmo som är CP-skadade. Hos samtliga föräldrar är blicken vemodig och tung. Någon av barnens föräldrar är alkoholist, berättar Joseph. Här får mamman ta allt ansvar. Familjen äger inget hus, hyresvärdar slänger ut dem. ”Det är på grund av barnens fysiska nedsättning”, menar Joseph. Ingen vill veta av dem eller kännas vid dem. Familjen har flyttat runt på ett otal plaster. Det är ett oroligt liv. Joseph har samlat in pengar till familjen. Han har köpt en bit mark, nu är det bara huset som ska byggas. Han måste få in pengar till det också. Joseph har även betalat operationen för Stephano, och skolgången till Edward, och rullstolen till Mohammed. En operation kostar 200 000 Tzsch, en rullstol 250 000 Tzsch, skolavgift för en termin kostar 300 000-600 000 beroende på skola, medicin 100 000 per år, kryckor 50 000 och proteser 800 000 Tzsch. För en familjs liv, där inkomsten för en person kan vara 100 000-150 000 Tzsch per månad, och där enbart en av föräldrarna arbetar, blir kärvt. Utöver det handikappade barnet kan familjen ha upp till fem andra barn. Många gånger dör barnen tidigt på grund av det tuffa liv som fattigdomen innebär.
Vibesöker också Zaituni. Hon är 13 år. Hennes ben är vikta som ett par fågelvingar under kroppen. Hon hoppar och hasar sig fram över den torra jorden. Joseph säger att hon varit på rehabiliteringscenter i Dar es Salaam. Centret heter CCRTB, det finns även ett rehabiliteringscenter i Dodoma som heter Mlali. Dessa är de enda två centren som finns i Tanzania. På centret i Dar es Salaam tar de emot 100 handikappade personer varje vecka. Dessa stannar under olika länge beroende på behov och typ av handikapp. Zaituni har just kommit hem från centret, hon ska snart börja skolan. Hos Joseph.
Han har startat en egen skola för de handikappade barnen, St Joseph Children Academy. ”Lärarna gör sitt bästa på de vanliga skolorna”, säger han. ”För att informera och ändra attityden kring de handikappade barnen. Men det är svårt, ofta blir de utstötta, en del
sätts inte ens in i skolan, då man anser att de handikappade barnen inte har den intelligensnivå som krävs. Inte heller är byggnaderna anpassade till de handikappade barnen.” Joseph fortsätter: ”Jag vill ge dessa barn en möjlighet att få utbildning och ett värdigt liv. Att de ska tro på sig själva.”
På den skola som Joseph startat arbetar utbildad personal, med bred kunskap och stort hjärta. De ger barnen vad de behöver, men
fortfarande behövs mer. ”Det krävs workshops och seminarier i områden kring och i Dodoma som sprider kunskap om de handikappade och deras situation”, säger han. Vi sitter åter i taxin som fört oss genom Dodoma idag. Det har hunnit bli sen eftermiddag. Solen står högt på den blå himlen och skiner klart över de dammiga sandvägarna. Jag tänker på Mohammed. Tänker på hur han sitter i sin alltför stora rullstol. Jag tänker på hur jag bläddrade bland bilderna som hans mamma visade mig. Jag tänker på de tre pojkarna som poserade med mikrofon och gitarr iklädda sina scenkläder; Mohammed och hans bröder när de fortfarande hade sitt band. Mohammed och hans familj var så tacksamma för mitt besök. Jag fick gärna komma igen och hälsa på. Jag log och såg mot Mohammed och hans magra, tunna ben; ett skelett. Nu undrar jag om jag hinner. Det blir en kapplöpning mot döden. I taxin ser jag på Joseph. Hans ögon är klara och starka. Jag ser ut genom mitt fönster i taxin. Jag undrar om Mohammed förstår att hans dagar är räknade och att hans tid snart är förbi och om det är något som skrämmer honom. Jag ser på de barn som leker längs med vägarna. De skrattar, och puttar på snurrande cykeldäck framför sig. De springer i den heta solen på sina bara fötter. Jag betraktar de små spensliga kropparna och jag undrar vem Mohammed skulle ha varit, hur han skulle ha levt om han aldrig drabbats? Om han bara fått den där dosen vaccin. Den där livsviktiga millilitern vätska hälld i strupen..
Vårt möte skulle kunna ha varit så annorlunda. Tre friska pojkar med livskraft, drömmar och mål. Det handlade bara om ett par ynka
droppar.
Av Therese Ivarsson
Peace and love
Send this love to worldwide city
free my mind from grief and pity.
Come and meet me up above in the sky
my love is eternal and will never die.
Release my being from fear and control
and let me feel the same divine soul.
Mind like the seasons is nothing to fear
it’s the voice of the soul, present and mere.
See the world through the eyes of a child
enjoy the nature, free and wild.
Love is pure and the highest frequency
I am you and you are me.
There are thunderclouds and spiritual storms
I abandon my doubts and break free from the norms.
There are choices to make instead of demons to fight
I am a goddess of eternal light.
My love is like a field full of beautiful flowers
with such a width you can walk for hours.
I can pick you a herb, pick you two or three
or you can take my hand and walk the field with me.
Av Karin Hallberg
free my mind from grief and pity.
Come and meet me up above in the sky
my love is eternal and will never die.
Release my being from fear and control
and let me feel the same divine soul.
Mind like the seasons is nothing to fear
it’s the voice of the soul, present and mere.
See the world through the eyes of a child
enjoy the nature, free and wild.
Love is pure and the highest frequency
I am you and you are me.
There are thunderclouds and spiritual storms
I abandon my doubts and break free from the norms.
There are choices to make instead of demons to fight
I am a goddess of eternal light.
My love is like a field full of beautiful flowers
with such a width you can walk for hours.
I can pick you a herb, pick you two or three
or you can take my hand and walk the field with me.
Av Karin Hallberg